Senaste nytt

Pågående arbeten visas i samband med ÖSKGs Konstrunda 15–24 april 2022.
Nr. 7

Foto: Håkan Fredén

Konstnär Kit Alexi

ett måleri

Krafter och poesin i konstverket träder fram med subtila medel, oberoende av en konstmarknad, trots de krafter i konstvärlden som förvandlar konst till en vara, och ett spekulationsobjekt… Konsten i alla dess former är det enda språk vi har för att uttrycka vår lovsång eller sorg.
Trots de vetenskapliga världsförklaringarna, eller det rationella tänkandets framsteg… en bild kan peka bakåt i tiden och skänka en hisnande närvarokänsla, där vi aldrig har varit, och samtidigt rymma en föraning om sin egen framtid.
Ett måleri, en bild, kan vara klokare än sin upphovsman. Den vet något som han inte vet.
Den tyske filosofen Theodor Adorno skriver; ”I varje genuint konstverk visar sig något som inte finns ...”

/Kit Alexi
02 atelje

Foto: Alexander Bergenholtz

02 atelje

Foto: Krister Hansson

några tankar om
mitt måleri

Måleriet uppstår i själen, men får sin yttre gestalt och på ett gåtfullt sätt uppstår så illusionen om tingens form vilket väcker människors själar till liv.
Målarkonsten måste sökas bortom formerna, den måste röra sig och flöda som livet själv. Om den inte äger en andens resonans är den förgäves. I ett sant måleri ger ögonblick varje penseldrag uttryck för livet. Sättet att anlägga färgen på är bäraren av andens resonans och livets rörelse, det är verkets nerver, men på samma gång dess benstomme och kropp. Saknar utförandet livskraft blir konstverket endast ett dött föremål.

/Kit Alexi

- Träd har rötter och människor har fötter, står det att läsa på en av de många lappar som Kit Alexi har uppsatta runt om i bostaden. Träden är således fortfarande närvarande. Även i den nyss färdigställda ateljén i huset intill gör sig tänkvärda citat av allahanda slag märkbara. Uppklistrade på stafflier ropar de på uppmärksamhet och manar till eftertanke.
Att människor har fötter, med vilka man kan ta sig långt, är Kit ett levande bevis på. Uppväxt i norrlands vildmark, tog hon sig via studier på Grafikskolan Forum i Malmö vidare till New York, för nu sedan några år tillbaka husera på Österlen. Tillsammans med formgivaren Lars Erik Hjalmarsson bor Kit Alexi i ett hus vackert beläget mellan St Olof och Vitaby.
- Storstäder är också en slags vildmark. På tal om vilt så ser jag faktiskt mer djur här på Österlen än vad jag gjorde i Norrland. Senast igår såg vi faktiskt ett vildsvin, säger Kit med uppenbar förtjusning.

Naturen som återfinns i hennes oljemålningar är också den otämjd, vild och oförutsägbar, men samtidigt melankoliskt suggestiv och stillsamt vakande. Ett inre själsligt landskap som tycks bära på en hemlighet. En mystik som lockar och kanske rent av förhäxar. Likt något jag aldrig sett, men alltid tyckt mig sakna, vill jag kasta mig in i dess trolska famn.
- Det tillkommer inte målaren att fullborda verket, man måste lämna något ofullbordat till betraktaren. Något som inbjuder och uppmanar till eget skapande, till egna inre resor. För mig är det att visa en slags hövlighet gentemot betraktaren. Att avsiktligt skapa något som uppfattas ofullbordat är för mig det mest fulländade.

Vi vandrar runt i ateljén, från landskap till landskap, medan vi samtalar. Ibland tystnar hon, för händerna till ansiktet och tittar ut, letande efter de rätta orden. Sovrar bland citaten, vilka duggar tätt under vårt samtal.
Ord är något som alltid haft en central plats i Kits liv. Den främste husguden på området heter Gunnar Ekelöv. På nattduksbordet trängs han dock med diverse skrifter om Zen och taoism.
- Många av dessa ord, tankar och citat är en del i mitt sökande, vilket ja känner att jag tar med mig in i måleriet.
Kit vill väcka det hos oss som fick henne att skapa sitt konstverk. Synliggöra lidelsen för sitt eget sökande. Detta sökande genomsyrar även sättet på vilket motiven växer fram. Kit går ofta förutsättningslöst loss på duken. Vänder sedan tavlan 90 eller 180 grader för att därefter fortsätta sökandet. Framväxten av ett motiv är för Kit en process.
- Det sägs att ”stora framsteg är möjliga för den som är vaksam för dess knappt synliga början”. För varje målning börjar jag om på nytt, finner måleriet varje gång, berättar Kit.
Konst, eller kommunikation som Kit hellre vill kalla det, har varit ett naturligt inslag i hennes uppväxt. Kits far sysslade dock helst med musik, medan hennes mor jämt skrev.
Kits äldre bror, författaren Åke Smedberg, valde likt sin mor sedermera pennan, med en framgångsrik författarkarriär som följd. Kit å sin sida valde i sin tur som bekant istället penseln.

Förutom ett trettiotal utställningar har Kit illustrerat böcker, samt att hon finns representerad på Stockholms Nationalmuseum, Atenum i Helsingfors samt på Bradford Museum of Modern Art i England.
- Man bör aldrig vila på gamla meriter. Förvisso lär man sig hantverket med åren, vilket är en trygghet. Men som konstnär är jag i ständig förändring, ständigt sökande. En konstnär betraktas ju förresten fortfarande som lovande när hon är 45 år, säger hon och skrattar.
Till hösten väntar utställning på Galleri Persson i Malmö, samt att produktionen av grafiska blad återupptas. Sin inspiration hämtar hon, förutom från naturen, för tillfället från det japanska måleriet.
- De sparade ytorna i japansk konst tilltalar mig. Tomrummen talar till min fantasi.
Till årets konstrunda ställer Kit åter ut i den gamla BP macken i Vitaby. Nytt för i år är mindre så kallade kuber, vars tjocklek och format i kombination med den dunkla hemlighetsfulla färgskalan, inbjuder till än mer mystik.

”Träden och gräset viskar, pladdrar, sjunger dagarna i ända. Ja, nätterna med, de kan aldrig riktigt hålla tyst”. Om det är som Åke skriver i kapitlet om sin syster så har vi all anledning att fortsätta utforska Kit Alexis konstnärskap. Få äger nämligen likt Kit förmågan att lyssna till dessa naturens röster och så fängslande få dess magi att tala genom penseldragen.

Av Michael Högberg
Konstbilaga, YA

När jag tittar på Kit Alexis bilder går tankarna till en tidlös medeltid, hon arbetar med starka arketypiska gestalter: damen, hästen, narren, skeppet. När vi träffas har hon ett flertal mörka och mättade målningar i ateljén. När jag hör mig för om henne i bekantskapskretsen säger man att det är vidunderligt hur en människa som är så öppen och glad kan måla så mörkt.
Hon har hört det förr.
- Det är ens förbannade skyldighet att vara glad i den här världen, man får vara glad om man överlever till nästa dag.
Kit säger att det mörka är en relativt kort period och visar mig målningar i en helt annan färgskala och med andra stämningslägen, en del är självlysande. Hon har ägnat sig åt måleri de senaste tio åren, men håller nu på att återgå till grafiken där hon har sin ursprungliga hemvist och säger att hon är mycket förtjust i att arbeta med svartvitt, särskilt på vintern.
Vi försöker ringa in lite av intrycken i hennes konst och gör snart utflykter i olika sorters skriftställeri. Kit är inte särskilt intresserad av konsthistoria, däremot läser hon mycket skönlitteratur, filosofi och psykologi. Hon har ägnat sig åt Zen och begrundat Tao Te Ching. Hon är ständigt på jakt efter en djupare förståelse av människans natur. Men dessa läsefrukter har inte lämnat några bestående intryck på hennes konst, även om dess syfte är att utforska ett inre landskap.

Kit hoppade av gymnasiet, hon hade bestämt sig för att bli skådespelerska. Hon kom in på Scenskolan i Stockholm som första reserv, men blev samtidigt antagen till Ålsta förberedande konstlinje utanför Sundsvall.
- Det var tur att jag inte kom in på Scenskolan. Jag hade inte kunnat ta regi.
I stället blev det Forums i Malmö grafiska linje så småningom och sedan dess har Kit uteslutande arbetat med konst. Det har blivit många bokomslag och illustrationer. Men nu talar vi mer om hennes måleri och vad som betingar det.
- Det mest förnäma sättet att uttrycka sig är via handen. I huvudet har man sin egen virtuella värld, men den rakaste vägen går från handen till duken. Jag går in i ett maniskt tillstånd när jag målar, jag kan jobba hur mycket som helst. Jag försöker avlägsna mig så mycket som möjligt från den vardagliga världen. Det handlar om ett forskningsarbete, ett ständigt äventyr som ger nya insikter. Man ser vardagliga saker i ett annat sken och det gäller att reducera allt ovidkommande både från konsten och det vardagliga livet.

Med konsten är det som med kärleken, menar hon, allt eller inget. Allt annat är en snara kring halsen. Hon återkommer ofta till begreppet frihet. Man är sin egen mästare, äger sin egen frihet, sätter sina egna gränser. För Kit är konsten omoralisk, otjänstvillig. Den bara är.
- Jag efterstävar inte varje penseldrags autencitet; jag eftersträvar en helhet där allting förefaller självklart och enkelt. Varje målning skall vara lika given som en sten eller ett träd, substansen måste finnas där. Jag vill ladda målningen i förhållande till dess materialitet, den måste vara påtaglig. Substansen jag är ute efter blri momentant förklarad för mig när jag är klar med en målning, men den förgås, och det är det som driver mig till att göra nya målningar.

För att kunna måla fritt måste man komma ner till ett nolläge, förlora sig själv för att kunna vinna sig själv. Släppa kontrollen. Kit säger att hon gör sina bilder med något slags automatik, en avsiktslöshet. Hon skissar inte i förväg, tänker inte ut någon komposition. Vad det skall bli är okänt för henne, men när arbetet fungerar väl är det något annat som tar vid. Hon talar om mystiska upplevelser som inte kan begreppsliggöras, om naturen som livets stora tröst. Måleriet är ett äventyr, en frihet att gång på gång nå fram till någonting. Hur uppnår man ett sådant tillstånd?
- Det beror på omständigheter, ögonblick när man tvingas omvärdera sitt liv. Det sker inte så ofta, men det är omvälvande för individen, och man kan efteråt se att det inneburit en utveckling. I mitt fall har reduceringen haft en sådan inverkan. Nu kan jag fokusera på arbetet betydligt bättre.
- Måleriet i sig självt är som en religion. Man får lov att ha ett grundläggande förtroende för slumpen och tillfället, och har man det märker man att saker och ting inte är så mycket att hetsa upp sig över, fastän man kan känna sig helt tillspillogiven i ögonblicket.
- Övermod och tvivel finns hela tiden med när jag arbetar, och sedan när bilden är klar ser jag at det trots allt bara är en tavla. Men ibland når jag någonstans jag inte trodde det var möjligt att nå.


Zagorka Zivkovic
Konstnärsliv på Österlen 2003

Kit Alexi www.kitalexi.se  Faller som en sten genom tiden genom livet, illustration
Kit Alexi www.kitalexi.se  Är inte den du ser, illustration
Kit Alexi www.kitalexi.se   companion, illustration
Kit Alexi www.kitalexi.se  Geln, illustration
Kit Alexi www.kitalexi.se  Ssja, illustration
Kit Alexi www.kitalexi.se  ̊lande stjärna, illustration
Kit Alexi www.kitalexi.se  Nder från häståsen, illustration

portfolio

(klicka på verken för att se flera inom resp. kategori)

Tidigare oljemålningar

Grafik

Under arbete